Till Torsten Jakobsson, Jordbruksverket

Detta första lilla stycke är att anse vara ett missiv till nedanstående skrivelse. Jag har i brev orienterat Jordbruksministern, Skolministern och Idrottsministern om det läge som råder på "häst- och ridfronten" och att jag till Er insänt en skrivelse i ärendet.
Jag hoppas att vi denna gång kan samarbeta för att få ett för hästen bra resultat.

Med vänlig hälsning

Dag Nätterqvist

Till Jordbruksverket 
(2 bilagor)

Under de senaste decennierna, med en tydlig acceleration under 90-talet, har dressyrridningen ändrats så att det som tidigare var förbjudet är i dag standard eller t.o.m. en förtjänst. En ny uppfattning om hästens anatomi har gett en felaktig uppfattning om hästens ryggverksamhet. Detta har skapat ett nytt ridsätt med bristande balans hos ekipaget, som jag kallar "framåt-nedåtsyndromet". Det har tyvärr spridit sig till så gott som alla ridsportdiscipliner. Denna spridning skulle inte kunna föregå om inte de svenska hästarna i huvudsak var sporthästar - vars hållbarhet, livslängd och livslust inte verkar vara särskilt intressant. 

Den gedigna kunskap och erfarenhet som fanns vid den tid då hästen var ett nyttodjur krävde att den utbildades och tränades för att den skulle hålla i 20 år eller mer. Då var det ett axiom att den positivt uppbyggande ridningen grundade sig på en korrekt uppfattning om hur hästen fungerar. En naturlig utveckling var därför att dressyrkonsten och all ridutbildning ständigt följde den veterinärmedicinska forskning som rörde hästens anatomi, fysiologi och därav betingad kinetik. Svenska Arméns Ridinstruktion från 1940 och Tävlingsreglementet bygger sina anvisningar på denna veterinärmedicinska grund. 

Jag har i Hästjournalen nr 8-11/1997 skrivit en artikelserie, "Den naturliga vägen till harmoni", där jag bl.a. visar den anatomiska riktigheten av bestämmelserna i Svenska Arméns Ridinstruktion från 1940 och TR. Om denna serie skriver professorn i anatomi och histologi vid SLU, S Drevemo följande : "Det går inte att ifrågasätta den anatomiska riktigheten i det som har presenterats, men jag kan inte uttala mig om det ridmässiga, eftersom jag inte själv är någon ryttare."

Det ridmässiga - är däremot jag, såsom ryttare, tränare och lärare vid Arméns Rid- och Körskola på Strömsholm med en gedigen utbildning bakom mig - skickad att uttala mig om.

Jag har engagerat mig i denna fråga främst ur djurskyddssynpunkt för att hästarna inte ska utsättas för onödiga skador och lidande och för att hästarna kan prestera bättre om de rids på det rätta sättet.

Svenska Ridsportförbundets viktigaste uppgift borde vara att utforma sina instruktioner så att utbildningen på alla nivåer månar om ryttares och hästars hälsa. Därför bör "inga nyheter" i hästens behandling tillåtas innan innebörden och följderna av den nya behandlingen är väl genomtänkt. Ändå har Svenska Ridsportförbundet ersatt bestämmelserna i Svenska Arméns Ridinstruktions med ett nytt ridsätt, vilket emanerat från utlandet och som framgår i Bo Tibblins bok Ridlära. Denna är i såväl anatomiskt,fysiologiskt och kinetiskt avseende gravt felaktig och förespråkar det nu så populära "framåt-nedåtsyndromet", som ger onödiga rygg- och frambensskador, vilka ofta leder till utslagning.

Svenska Ridsportförbundet har alltså inte förstått att det är detta nya ridsätt som lett till att skadorna hos hästarna har ökat så markant på senare tid; den korrekta ryggverksamheten har "satts ur spel" och hästen går i obalans, framvikt. Ryggmuskulaturen stärks inte utan degenererar med ryggskador som följd. Frambenen tvingas bära upp för stor del av tyngden av häst och ryttare och får därför ofta både akuta och kroniska skador. 

Dressyrtävlingen, vars domare utbildats av Bo Tibblin, har blivit den tävlingsform, som kontrollerar att denna framvikt även bibehålles vid inom dressyren förekommande rörelser. Utövarna av denna ridlära anse att det är i denna kroppsställning, som hästen bäst stärker sina rygg- och halsmuskler för att dels bära ryttaren och dels kunna avlasta sin framdel (utföra samling). Inget är mer felaktigt! I verkligheten blir resultatet det helt motsatta! Genom sin onaturlighet framkallar denna ridning ofta även mentala problem (istadighet).

Denna rididé är också orsaken till det felaktiga användandet av gramantygeln, som trots Jordbruksverkets yttrande av den 10 maj 1999 fortfarande av de ansvariga tillåts fortgå. 

Man bör också observera, att denna nya felaktiga anatomi mm och detta nya felaktiga ridsätt numera lärs ut vid våra ridskolor och ingår i den undervisningen som bedrivs vid landets gymnasie- och högskolor, vilka alla förlitar sig på Svenska Ridsportförbundets och andra statliga verks kunnighet och omdöme. 

Jag anhåller därför att Jordbruksverket med det snaraste vidtar åtgärder för att hindra den för hästarnas hälsa negativa utveckling som pågår inom svensk ridsport och istället stödjer ett riktigare, sundare och värdigare ridsätt. 

Jag har sedan september 1998 haft en hemsida där jag påtalat problemen med "framåt-nedåtsyndromet"  (http://user.tninet.se/~vby441n), vilken hittills haft över 41 000 besökare. Jag är överhopad av brev från ryttare och personer, som starkt reagerar mot det som äger rum vid dagens ridning.

Jag har i min skrivelse till Jordbruksverket (18/3 1998) framfört alla dessa felaktigheter - som skapats av Bo Tibblins bok Ridlära och de negativa följder de medfört - men finns det behov och intresse för kompletterande synpunkter eller material står jag givetvis till förfogande. 

Med vänlig hälsning 
Törnbotten 1999-11-18 

Dag Nätterqvist 

Bilagor :

  A.En snabborientering om vissa ridmässiga aspekter. 
  B.Avsikten med forskning? 

Bilagor enligt tidigare skrivelser och som samtliga finns på Jordbruksverket:

  1.Video från dressyrtävling i Globen 1997. 
  2.Min artikelserie om hästanatomi och klassisk ridkonst ur Hästjournalen. Särskilt
  rekommenderas artiklarna 2-4. 
  3.Artikel från Equine Pactice vol 2 1980 där W R Cooks påtalar skadebenägenheten
  och olägenheten för hästar då deras huvud placeras bakom lodplanet genom ögat. 
  4.Fotografier med ekipage i såväl i klassisk stil som i dagens stil.
 
 

Bilaga A
En snabborientering om vissa ridmässiga aspekter
 

Mina tidigare fyra (4) förslag, vilka i detta ärende endast var att betrakta som "toppen på isberget" och som genom Djurskyddsenhetens Yttrande den 10 maj 1999, förstärkt med skrivelse från Djurskyddsenheten den 27 maj 1999 - är förkastade och inaktuella. Jag önskar därför att Jordbruksverket behandlar den del av isberget, som befinner sig under vattenytan.

I det nu aktuella fallet har detta inneburit, att man i Sverige har lämnat den ridning, som byggde på Svenska Arméns Ridinstruktion från 1940 - godkänd och fastställd av Kungl. Maj:t. och vars anvisningar främst gick ut på att utan våld skapa friska, starka hästar - tillika lydiga. Det man menar med "Den klassiska ridkonsten".

I stället man övergått till en ridlära, efter Bo Tibblins bok Ridlära, som bygger på en felaktig uppfattning om hästens anatomi och felaktiga kinetiska och fysiologiska lagar (slutsatser). och vars anvisningar just skapar de skador man tidigare undgått och som verkligen ej föregåtts av någon forskning. Eller???

De skador som främst åstadkommes är skador på frambenen, uppkomna genom överbelastning, förslitning av tornutskotten på ryggkotor närmast framför diafragmakotan samt muskelinflammationer i långa ryggmuskelpaketet och istadighet.

Dessutom försvårad andhämtning (?) och möjligtvis även försvårad blodcirkulation till huvudet beroende på det "oeftergivliga" kravet på fullkomlig eftergift i halsen? Kan denna hårt drivna onaturliga eftergift framkalla även andra skadeverkningar; som exvis stress? Ett tecken på detta kan vara den "öronställning" som hästen intar vid dessa tillfällen? Det irriterade svansslåendet? Magsår? Se bifogad video från Globen 1997.

Målet för dagens dressyrridning synes vara att hästen helt skall underordna sig ryttarens krav på underkastelse även om dessa helt strider mot hästens naturliga (anatomiska) förutsättningar. 

För dagens dressyrryttare är den personliga känslan, att hästen skall vara "helt eftergiven", totalt lösgjord, det viktigaste. Det är denna ridning som för dagens oskolade domare, tränare, ryttare och publik blir till "skönhetsupplevelser", som dagens ledande svenske dressyrdomare uttryckte sig. Jag frågar bara: "För vem"?

Dagens dressyrryttare kräver total eftergivenhet i så gott som hela halsen. Detta omöjliggör då för ryttaren att själv kunna påverka samlingen, vilket då resulterar i ökad belastning av frambenen, med olika skador som följd. (se bif foton) Att på detta sätt visa sin makt över hästen kan ej anses förenligt med dressyr, vars huvuduppgift är att bygga upp, inte riva ned hästens såväl psykiska som fysiska hälsa.

Eftergift, (motsats till "spjärn") eftersträvas i den klassiska ridkonsten - men där begränsas den till halsens övre del - så nära nacken som möjligt, för att säkerställa att tyngden av hästens huvud och hals ( c:a 60 kg) verkligen kan föras uppåt - bakåt (riktning över bakbenen) för att avlasta de svagare frambenen. Anspänning av de dorsala halsmusklerna gör även, att hästen bl.a. har kontroll över strupens luftvägar.

Det som inom ridning menas med lösgjordhet innebär endast, att hästen ej kämpar mot ryttarens hjälper och inga muskler och muskelgrupper kämpa mot varandra. 

Såväl ryttare, tränare och dressyrdomare måste lära sig förstå, att all rörelse kräver såväl muskelsammandragning som muskelavslappning (ofta med viss bibehållen tonus). Vid ridning tillkommer dessutom den kontrollerade rörelse, som kräver - viss anspänning av vissa muskelgrupper för att ryttaren medelst tyglarna i samspel med andra "hjälper" ska kunna påverka hästens rörelser - hästen blir ridbar. 

De ansvariga måste förstå, att hästens form vid rörelse visar (bevisar) vilken kroppsställning hästen måste inta för att - i balans och under olika grader av "samling" (ekipagets tyngdpunkt förläggs mer över bakbenen), göra de rörelser ryttaren genom sina hjälper begär. Hindras hästen att inta denna, för honom så viktiga kroppshållning, omöjliggörs denna samling (balans) och frambenen utsätts för ökad belastning med ökad förslitning och skador som följd.

Hästens konstruktion är nämligen sådan, att han kan avlasta sina framben med hjälp av ett visst ökat undertramp med bakbenen samtidigt som han flyttar tyngden av huvud - hals (ca 60 kg) uppåt - bakåt. På grund av huvud - halspartiets mycket geniala men oerhört känsliga konstruktion fordras att denna inte sätts ur spel, genom att ryttaren tvingar dessa kroppsdelar över vissa "gränser" varigenom musklerna ej kan styra avsedda kroppsdelar och därigenom sätts hela systemet ur funktion. Denna gräns för de dorsala halsmusklernas verkan inträder när nacken ej är halsens högsta punkt och när nosen kommer bakom lodplanet genom ögat. Allt detta beskrivs mycket noga i min artikelserie. 

Detta är orsaken till det absoluta kravet - att vid rörelse ska hästens nacke vara halsens högsta del och nosen ska vara framför lodplanet genom ögat. De, som ej inse detta, förstå då ej heller, att de aktuella skadorna kan ha samband med ridningens utförande. Ryttaren måste lära sig, att den eftersträvade "känslan" vid ridning - ska vara den känslan ryttaren upplever när hästen i "rätt form" (rätt balans) - rör sig "lösgjort".

Dagens ridning gör att hästen får avlivas långt i förtid på grund av förslitningsskador. De exakta siffrorna är omöjliga att få fram, men många bedömare hävda att medelåldern på en svensk halvblodshäst är mellan sex och tio år. Arméhästen blev i regel över tjugo år trots att de utsattes för verkligt hårda strapatser. 

Genom tidigare forskning, är jag helt övertygad om, att huvuddelen av alla skador idag ej är beroende på dålig uppfödning, skötsel eller akuta händelser utan orsakad av dagens felaktiga inriktning av ridningens utförande.

Detta bestyrker endast vikten av de krav, som måste ställas på den "ridlära" efter vilken domarna döma och tränarna utbilda ryttarna. Den klassiska ridkonsten ställer dessa krav. Se min artikelserie. Det är ridsystemet, som bygger upp eller bryter ned hästen - inte ryttaren!

Jag är fullständigt klar över att ingen avsiktligt vill plåga sin häst, men p g a okunnighet blir dagens dressyrridning ändå plågsam och nedbrytande för hästen.

Den teoretiska okunnigheten, vilken skapat denna situation, gäller främst domarutbildare, domare, tränare och högsta ridsportledningen, vilket är både beklagligt och skrämmande. 

Alla felaktigheter, som utförs vid ridning, är särskilt allvarlig, då de utförs på unga hästar. Tidigare ansågs att halvblodshästar i regel ej är fullt färdigvuxna och färdigutvecklade förrän vid 4 - 5-årsåldern, särskilt i vad som rör hovar och tillräcklig stabilitet i ryggmuskulaturen. Detta ifrågasätter Ridsportförbundets anordnade championathoppningar för fyraåriga hästar.

Det inträffar alltför ofta att tidigt framgångsrika hästar plötsligt drabbas av "oförklarlig" skador i rygg och framben!! Varför???? Svaret är nog oftast - På grund av för tidig tävlingshunger från ryttarens sida!!

När Du läst detta - Läs då även min artikelserie "Den naturliga vägen till harmoni" (spec del 3-4).
 
 

Bilaga B
Tillhör skrivelsen till Jordbruksverket 1999-11-18

Avsikten med forskning? 

Enligt Svenska Arméns Ridsinstruktion och TR framgår klart, att all 4-taktig trav utsätter frambenen för större påfrestning än den 2-taktiga traven - även om 4-takt orsakat av att frambenet träffar marken före bakbenet är skadligast och att detta även gäller vid galopp
när galoppen är 4-taktig i stället för 3-taktig.

I snart 20 år har jag påtalat, att detta äger rum vid dagens dressyrridning och varnat för dess följder. Jag deltidstjänstgjorde på Flyinge 1987 - 1991 och jag framförde då för dåvarande Flyingechefen, Ingvar Fredriksson, vet NN och Jan Jönsson att dagens dressyrhästar - vid samling - har 4-takt i både trav och galopp, "Det ska vi studera medelst snabbfilmskameran" blev svaret och resultatet se vi nu.

Veterinär NN har med snabbfilmskamera filmat ett antal framgångsrika svenska dressyrhästar, utbildade och ridna enligt dagens dressyruppfattning. Jag är övertygad om, att hans "filmning" är helt korrekt då han även har doktorerat på sin förmåga att behandla "verktyget".

Av filmmaterialet har han gjort olika mätningar och kommit fram till vissa klara och tydliga konstateranden, av vilka han därefter dragit vissa personliga slutsatser, i vad som gäller hästens rörelser vid dressyrridning. Dessa slutsatser har han redovisat i olika artiklar och föredrag; I bl.a. Ridsport 23/96 och 5/99 redovisar han dessa "nyheter" om dressyrhästens rörelser. 

NN har, med sin snabbildskamera, konstaterat : 

• Att hästar, som enligt honom och dressyrdomarna gå i god balans alltid gå i 4-takt (bakfoten sätts ner innan framfoten).

• Att dagens dressyrhästar - vid samling - inte sätter bakbenen mer under sig. Han är förvånad över att undertrampet vid piaff och passage faktiskt är mindre än vid trav i hand. (Vad hade han väntat sig?).

Om SLU har haft till avsikt att söka sanningen, är dess "forskning" i detta avseende slutfört och SLU kan bestyrka riktigheten i vad som står i Svenska Arméns Ridinstruktion och TR och därmed ifrågasätta riktigheten av det som lärs ut av dagens ridlitteratur och hur dressyrdomarna döma i förhållande till TR.

SLUs "forskare", NN har, genom sin snabbildskamera, trott sig veta bättre än gårdagens veterinärer och hippologer och har dragit helt egna och andra slutsatser och därigenom kommit till ett helt annat resultat än dessa. 

På grund av sin bristande skolning, kunnighet och erfarenhet av hästens anatomi och kinetiska lagar i samband med ridning har NN stora svårigheter att skilja på orsak och verkan och har - genom vissa egna värderingar och slutsatser - kommit fram till, att det är Ridsportförbundets ansvariga - domare, domarutbildare, tränare m.fl. - som ha rätt och Svenska Arméns Ridinstruktion och TR, som har fel. Han är dock inte ensam.

Ridsportförbundets ansvarige dressyrdomarutbildare, B Tibblin, yttrar i Ridsport 12/96, att det som filmen visar är ett bevis på att vid dagens dressyrridning har "kraven skärpts i avseende på samling". - Då måste man verkligen läsa filmen "som fan läser Bibeln".

NN påstår således: 

• Att högre grad av samling (piaff) ej innebär ökad undersättning utan innebär endast, att hästen bär samma tyngd under längre tid, d.v.s. ändrar på takten.

• Att den rätt byggda hästen använder 50% "fjäderkraft" och 50% muskelkraft till skillnad från den felaktigt byggda hästen, som använder 80% muskelkraft.

• Att "framtunga hästar, som gå på bogarna" antingen gå i 2-takt eller i 4-takt (bakfoten sätts ner efter framfoten).

• Att samling ej är nackberoende.

Det som visas på filmen och som vissa personer kalla för samling är inte vad som menas samling och det som de kalla för piaff är inte vad som menas med piaff.

Enligt Svenska Arméns Ridinstruktion och Tävlingsreglementet beror hästens (ekipagets) balans (samling) på - var bakhovarna sätts ned i förhållande till hästens (ekipagets) verkliga tyngdpunkt. Vid piaff ska takten bibehållas.

Den kunnige vet att hästen hållning vid dagens dressyrridning omöjliggör för ryttaren att bringa hästen till ovanstående korrekta samling, vilket även innebär att ryggmuskulaturen ej arbetar rätt och med ryggskador som följd.

Det finns ingen "fjäderkraft" vare sig hos den rätt byggda hästen eller någon annan häst. Det är bara en synvilla. All rörelse sker medelst muskelkraft - kombinerat med vissa naturlagar. De för hästens uppgifter ändamålsenliga skelettdelar och däremellan ändamålsenliga ("riktiga") vinklarna kommer att sätta aktuella muskelgrupper i ändamålsenligt arbete. 

Detta uppfattas tydligt av den kunnige, som då genom kunnighet och erfarenhet kan ge fingervisning om vartill hästen kan vara lämpad - om mentaliteten är lämplig. Det är detta som gör, att bl.a. en sprinter är byggd och rör sig på ett annat sätt än en "Grand Nationalhäst". En "hoppehäst" kan med fördel se ut som en lämplig dressyrhäst men det är inte säkert, inte ens troligt, att en dressyrhäst ska se ut som en framgångsrik hoppehäst. 

Det finns i Svenska Arméns Ridinstruktion från 1940 på sidan 44, bild 21, en mycket bra och lättförståelig mall på ridhästens (dressyrhästens) utseende.

Den kunnige vet även att bakbensvinklingen inte har med förmågan till undersättning att göra - annat än att hästar med krokhas sakna förmåga till kraftig undersättning.

Den kunnige vet även, att ändringen av bäckenbenets läge påverkar hästens möjligheter till ökat undertramp (undersättning).

Den kunnige vet även att en olämpligt skapad (för lång) häst trots 2-taktig trav överbelastar frambenen. Skulle hästen dessutom tvingas att röra sig i 4-takt - vore katastrofen oundviklig.

Forskning med hjälp av snabbildskamera kräver stor skolning, kunskap och viss erfarenhet - stora kunskaper och mycket hjärna - där kameran ska utföra kontroll av tankens flykt - och inte som nu i alla avseenden - tvärsom.

NNs yttranden och slutsatser av det han sett på filmen, verka vara ett tydligt bevis för, att dagens veterinärer sakna ett godtagbart grundkunnande i vad rör de kinétiska och anatomiska betingelser, som är kopplade till ridning och hästar.

För att komma till korrekta slutsatser i dessa frågor, hade det vid filmningen krävts mer sofistikerade mätmetoder i vad avser detaljer hos häst, ryttare och ridning än vad NN använt sig av. Den skicklige forskaren, som arrangerar och analyserar detta, skulle t.o.m. få "Svensson", att begripa innebörden av O Lörkes ord "Vikt rider".

Om SLUs forskning ska ha något värde i dessa frågor bör NN med kvalificerad hjälp, med snabbildskameran, filma ett antal dressyrhästar, som är utbildade för att röra sig på det sätt som TR föreskriver.

En saklig jämförelse mellan dessa bägge "skolor", där man även tydligt skiljer på orsak och verkan, kommer att visa på skiljaktigheter av vital betydelse. Då först kanske NN får saklig grund för att framföra, att "de gamle lärt sig fel" och då först finns måhända fog för NN
m.fl. att åka runt och hålla föredrag och clinics för kommande generationer.

Det kan också betyda, att det resultat NN kommit till är orsakat av dagens felaktiga ridning och att många tusen hästar - dagligen - tillfogas helt onödiga skador på grund av okunskap och dåligt omdöme från ansvarigt håll. 

Ridsport måste alltid bli en sport för människor med häst - där allt till 100% ska ske på hästens villkor - och där onödig förslitning (skador) på grund av klara och tydliga felaktigheter vid utbildning, träning och utförande ej får tolereras. Detta måste vara den viktigaste uppgiften för SLUs inriktning av sin forskning. 

Forskningsresultaten (mätresultaten) bör sammanställas och utvärderas av SLUs ledning, innan de överlämnas med rekommendationer om vad som för hästens hälsa ska undvikas eller rent av förbjudas. Detta bör fastställas av Statens Jordbruksverk. 

Överklagande sker hos Jordbruksdepartementet.

Törnbotten 1999-04- 05

Dag Nätterqvist VBF GSR