Klassisk ridning
Den naturliga vägen till harmoni - en artikelserie av Dag Nätterqvist 
"Klassisk ridkonst är den utbildningsmetodik, som på naturlig väg och med hänsyn till hästens anatomi och mentalitet eftersträvar fulländad harmoni mellan ryttare och häst." 
Dag Nätterqvist 

I ett par artiklar förklarar Dag Nätterqvist sin syn på den moderna dressyren. Han börjar med hästens uppbyggnad. Den första delen handlar om skelettet. I nästa artikel redovisas de muskler (muskelsystem) som styr "främre hävarmen", "bakre hävarmen" samt den centrala delen (bröstet). 

Artikel 1 

Allt onaturligt och konstlat, varje gångart, varje kroppshållning som strider mot naturen, skapar hos hästen motstånd och oro, leder på avvägar och måste med skärpa motarbetas. 

Under ett stort antal år har dressyrridningen kraftigt "förtyskats". Tyvärr inte till att driva utbildningen till den syn och den höga kvalitet som kännetecknade tysk dressyr under tiden 1920 - 1960. Det var då de stora mästarna som Loerke, Stensbeck, Schultheiss, Boldt och Bürkner var de stora föredömena i tysk ridkonst. 

I dag får man säga att Paul Plizners idéer från 1800-talet tyvärr har återfötts. Plizner förfäktade idén om den "elastiska ryggverksamheten" och att tygeltagen ska verka från kota till kota genom hela kotraden ända till bakbenet och att en ovillkorlig eftergift är tecken på fullständig underkastelse. Därigenom visande att hästen är slav under sin ryttare, som denna tyska skola predikade som sitt mål. Denna tyska syn måste med alla medel bekämpas om dressyrridning ska förbli det vi under mer än 100 år kallat klassisk ridkonst.

 

Klicka på bilden för att se en större schematisk bild över hästens skelett. 

 
Vid samling (ökat undertramp av bakfot, brantare bäckenben, välvd länd) bildas det ett ökat samspel mellan gluteusmuskler, länd- och ryggmuskler samt halsmusklerna. 
Det blir ett samverkande muskelspel från bakfoten till nacken. Detta är den stora orsaken till att om en häst ska röra sig korrekt i samling måste nacken vara högsta punkten. Då kommer nosen i sitt bakersta läge att vara framför lodplanet.

Hästens kroppsbyggnad 

Skelettet utgör kroppens grundstomme, ett skydd för inre, ömtåligare delar samt fäste för muskler och senor. Skelettet kan också sägas bilda en hävstångsanordning, i vilken hävarmens längd och vinklarnas storlek är avpassade för kroppens uppbärande och förflyttande på ändamålsenligt sätt. 

Ett av skelettets viktigaste delar är ryggraden, som sträcker sig från huvudet till svansänden och utgör fäste för skelettets övriga huvuddelar. Ryggraden består av ett antal sinsemellan tämligen orörligt förenade kotor. 7 halskotor, 18 bröstkotor, 6 ländkotor, 5 korskotor (sammanväxta till korsbenet) samt svanskotor. 

Den rörliga föreningslänken mellan skalle och ryggrad utgörs av första nackleden, som medger huvudets rörelse i lodled som någon mindre rörelse i sidled. Den egentliga vridningen i sidled - huvudets ställande - sker i leden mellan första och andra halskotan (andra nackleden). Övriga fem halskotor bildar själva halskotpelaren, som medger en jämförelsevis fri rörelse av halsen i såväl lod- som sidled. 

Ryggkotpelaren, revbenen och bröstbenet bildar tillsammans bröstkorgen. Rörligheten mellan bröstkotorna är ytterst ringa, men sammanlagda kan någon liten böjning i sidled i sin helhet erhållas. I lodled kan ingen böjning alls åstadkommas. 

På samma sätt kan i ländkotpelaren någon liten rörelse uppåt och nedåt åstadkommas. Korsbenet bildar med sin främre del mot sista ländkotan en bred och jämförelsevis rörlig förening - korsleden. Korsbenet och bäckenet bildar en "stram" förening. 

Huvud och hals bildar således en främre hävarm med mycket stor rörlighet och förmåga att snabbt leda tyngden i olika riktningar. Länden, korset, bakbenen och svansen bildar en bakre hävarm, mindre rörlig, avsedd att understödja den främre genom att rikta in bakdelen mot tyngdpunkten och underlätta bakbenens förande under denna och för fartgivning. 

Den centrala understödspunkten utgörs av bröstkorgen, vars rörlighet är tillräcklig för att kunna förmedla en mjuk och spänstig samverkan mellan de båda hävarmarna. 

Av lemmarna är främre benparet genom muskelhängselförbindelse förenat med bröstkorgen. Frambenens viktigaste uppgift är att bära bålen och att under rörelse ta emot den fallande kroppstyngden. Bakre benparet står genom höftleden (kulled) i direkt förbindelse med bäckenbenet, varigenom bakdelen även kan uppfylla sin uppgift att vara den huvudsakliga fartgivaren. 

Dag Nätterqvist 


Copyright: Dag Nätterqvist 1998
Till startsidan | Till artikel 2 | artikel 3 | artikel 4 
Webdesign: Susanne Elfström