Du vet väl att Good Looking har avlidit. Han blev över 30 år. Jag har med blandade känslor läst nr 52 med dess olika millenniekrönikor och andra artklar.

Hästsportskrönikörer ha ett stort ansvar gentemot allmänheten, vilket gör att de sakligt måste behandla det som sker och bemöta det som sägs inom sporten oavsett vem som är budbärare. När det gäller hästsport är detta desto viktigare när det ofta rör sig om ett ridsätt (handlande), som kan framkalla onödiga skador för den otillfrågade men utnyttjade hästen.

Ridsports policy nu för tiden synes vara att stänga dörren för en saklig kritik, som måhända träffar både krönikörer och ansvariga inom ridsportens ledningen. 

Jag trodde inte att detta var förenligt med en "facktidskrifts" uppgift i ett demokratiskt samhälle och särskilt inte när det gäller något så viktigt som hästens hälsa, vilket egentligen borde vara tidskriftens huvuduppgift att bevaka.

Allt jag här talar om avser endast detaljer inom det vi idag kallar för "klassisk dressyr" - den dressyrform som avses i gällande TR och efter vilket domarna åtminstone ska "döma". 

När jag läste Din artikel i nr 52, där Erik Lette med stöd av Bo Tibblin yttrade sig, undrade jag om Du tigit för att låta dumheten tala för sig själv.

Dessa två personer borde följa Abraham Lincolns råd: "Bättre tiga och verka idiot än att öppna munnen och undanröja alla spår av tvivel". Men när jag sedan läste Din krönika togs jag tyvärr även ur den villfarelsen. Du har där i ett nötskal fått in allt vad dagens dressyrtävling går ut på och som därigenom placerar Dig, Erik Lette, Bo Tibblin och domarkåren i den kategorin som intet förstått ett jota av det som menas med klassisk dressyr. 

Du påstår att Xenofon, de la Guerinière och även Müseler som ideal ville se: "En häst, som är bekväm att rida, vändbar och lydig, kvick i reaktionen men ändå lugn och avspänd. En definition som står sig genom årtusendena". Ånyo ett påstående som är en osanning!

Just den formen av ridning, som Du beskriver, har förekommit från Xenofons dagar fram till 1700-talet, när upplysningstiden började göra sitt intåg. Då började människor söka sanningen inom olika kulturella och vetenskapliga områden bl.a. inom konst, människokroppen och dess träning (P H Ling), inom hippologin (C A Ehrengranat, Gueriniere m fl) , vilka även i skrift nedtecknade sina erfarenhet och slutsatser. Det var från denna tid som "J H Kellgrens snille slog de stora slagen, de blixtrande för sanning, rätt och vett" och bl.a. skrev sin kända satir "Dumboms leverne" om mannen som ej kunde skilja på orsak och verkan. Några som i dag inom ridsporten ofta träffas på bland "forskare" och andra "nyfrälsta".

Det skrivna ordet blev främst ett medel för att upplysa allmänheten om vikten av sanning, vilket av E Tegnér uttryckts i orden: 

"Så fatta all sanning så våga all rätt 
och bilda all skönhet med glädje." 

Vägen dit var en utbildningsmetodik som utan våld och på naturlig väg och med hänsyn till hästens anatomi och mentalitet eftersträvade fulländad harmoni mellan ryttare och häst. - Ridkonsten var född. Detta sätt att rida har pågått i över 200 år och har därför i våra dagar fått epitetet "klassisk".

Det som påbörjades under 1700-talet, har under 1800-talet fram till tidigt 1900-tal alltmer förfinats i takt med den veterinärmedicinska forskningens framsteg. Ridningen beskrivs bl.a. av W Müseler, i hans bok Ridlära och kanske än tydligare i Svenska Arméns Ridinstruktion.

Detta har inneburit. att företrädarna för "klassisk dressyr" vill se: "En häst, som genom ökad bärighet och i rätt balans är bekväm att rida, vändbar och lydig, kvick i reaktionen men ändå mentalt lugn och avspänd". Skillnaden i ord är liten - men innebörden är enorm. 

Den synnerligen enkla ridning som du beskriver och som idag anses vara målet för dressyr har under många decennier fått benämningen "hästhandlardressyr" ("hästskojardressyr") och bereder säkert sina okunniga utövare stort nöje. 

Det gamla uttrycket "Varje nöje har sina plågor" stämmer in även här. Ryttaren har nöjet - hästen får plågorna.

Det mesta vad Erik Lette och Bo Tibblin ha framfört i denne fråga och i denna Tidskrift saknar både täckning och logik. Det Erik Lette framför i nr 52 slår alla rekord i detta avseende. Bristande kunnighet kan ofta verka dumhet. Förmodligen äro de inte så dumma som de verka - men jag måste säga, att de ha lyckats dölja motsatsen väldigt bra. 

Några detaljer. Erik Lette påstår att man ända sedan 20-talet dömt ungefär likartat. Åter en osanning! Jag är inom ridningens område en produkt av mina lärare, goda vänner och mentorer inom den "klassiska" ridningens område - "De stora elefanterna": bl.a. Sven Colliander, Bertil Sandström, Lars Lithander, C König, Henri St.Cyr, "Bolten", G Nyblaeus, Thorsten Dyrssen, Robert Selfelt, Rudolf Tråvén , Yngve Viebke , Fritz Weidemann, Fritz Tiedemann, "Bubi" Günther, W Schultheiss och Gustav Rau. Dessa ha samtliga fördömt och förkastat det som framförs och visas idag. 

På samma sätt som tränaren rider hästen genom dess ryttare - talar dessa personer genom min mun. Skillnaden i ord är liten - men för hästens hälsa och ridkonsten är den enorm. 

Erik Lette predikar lösgjordhet, form, takt och balans, vilket nog är bra - men han visar vid sin bedömning, att han inte begriper innebörden av det han predikar. Hästar som gå bakom hand (även vid ökning) och ofta under tygeln (klar framvikt), i 4-taktstrav, i 4-taktgalopp och i piaffen även växlar 4-takten får rekordhöga poäng. Således - åter en osanning! 

Från 20-talet fram till 80-talet hade ett underkännande av dessa ekipage legat närmre till hands. Trots alla domarkurser, synes ännu ingen domare ha förstått innebörden av det som står i tävlingsreglementet (TR) för klassisk dressyr:

"Dressyrens mål är att göra hästen lydig, användbar och angenäm att rida, så att alla rörelser kan utföras med små och omärkliga hjälper utan synbar ansträngning för ryttaren. Hästen ska därvid ge intryck av att den av sig själv utför rörelserna."

"Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkten, samt med nosen i eller något framför lodlinjen genom ögat skall hästen stödja lika på bägge tyglarna".

"Hästens form avpassas efter dess utbildningsståndpunkt". 

Inget av detta förekommer idag vare sig vid träning eller på dressyrbana - men väl dess motsats. 

Det synes idag vara en allmän tendens att ju yngre häst är - desto mer får (ska) den gå bakom hand och under tygeln!?

För att förstå TRs bestämmelser - krävs mycket stor kunskap om hästens anatomi, fysiologi och kinetik. Svårast och kanske viktigast är att förstå ryggens konstruktion och den därmed sammanhängande ryggverksamheten. Det är signifikativt att just dessa detaljer är felaktiga i Bo Tibblins bok Ridlära, vilket än mer förtydligas vid hans clinics och som tydligt framgår vid "dagens dressyrridning". Ytterligare osanningar!

Likheten med den tyska uppfattningen under tiden 1860 - 1914 är identisk. Så även dess negativa följder för hästen. Även läraren vid Strömsholm, Agneta Aronsson framförde klara felaktigheter vid sitt föredrag i Globen och som framgår på annat ställe i detta nr av Ridsport.

Den erfarne och kunnige vet att vid all "nyinlärning" kan man vara tvungen att sänka kraven i vissa andra detaljer - vid hoppning genom sänka hindret, vid dressyr genom att låta hästen tillfälligt gå i framvikt för att hästen ska lära sig det nya. Den erfarne vet : "En gång rätt - är ingen gång. Två gånger rätt i följd - är en vana." Den erfarne vet då, att just den detaljen, är nu klar. Fortsättningen blir att kräva att den utförs i balans. Tävlingen är en examen för att visa att så är förhållandet.

Detta skiljer sig i hög grad från det, som dagens utövare sysslar med: "Huvudsakligt arbete med korta tyglar så att hästen, söker framåt-nedåt och där arbetet för "muskling" mest bedrives i låg form ". På tävling kommer då hästen att så småningom gå som TR föreskriver." Åter en osaning!

Faktiskt - "Jag mår illa"!! Sanningen är att det är just detta "framåt-nedåtsyndrom" som skapar både skadorna och den i framvikt gående hästen.

Allmän slutsats: 
Genom sin verbal förmåga och sin elegans - välklädd plommonstopsförsedd piprökare - har Erik Lette med hjälp av Bo Tibblin under den tid de verkat med hjälp av en mängd osanningar lyckats marknadsföra "Hästhandlardressyren" ("hästskojardressyren") med dess ökning av rygg- och frambensskador. Detta är för dem, deras hejdukar och marknaden måhända bra - men är för hästen och dess hälsa - direkt dåligt!

Genom sin "aktiva okunnighet", och med hjälp av sina osanningar ha Erik Lette och Bo Tibblin lyckats "tillbakaföra" den "klassiska dressyrsporten" till den ståndpunkt den befann sig i början av 1700-talet och äro, trots alla sina eleganta yttre attribut, den "klassisk dressyrkonstens" Machiavelli och Judas Iskariot.

Wiveca!
Observera att det som påbörjades på 1700-talet var för att om hästen och ridningen söka sanningen. När ridningen under senare delen av 1900-talet främst blivit en sport för kvinnor och som leds av "okunniga" har sanningen förkvävts av osanningar till förmån för personlig ära och penningen.

Jämför likheten med denna tidskrift. På 70-talet startades den för att söka upplysa den kommande generationen om sanningen. Då var jag och mina artiklar bra att ha. Under 90-talet styrs tidningen av okunniga "journalister". Då har tidskriften börjat med sin nya policy för att dölja sanningen till förmånen för osanningen och penningen.

Jag hade förväntat mig, att Du som hästvän och med viss skolning i hippologiskt sammanhang, på alla sätt "i Din stad" skulle hjälpa till med återskapandet av "klassisk dressyrridning" - men tyvärr har jag tydligen överskattat både Din känsla för hästen, Din sanningshunger och Din klarsynthet. Det brukar oftast finnas skäl till när dressyrhästar börja resa sig och när de få "oförklarliga" frambensskador.

Jag hade åtminstone förväntat mig att någon ur "dressyrkretsen" kunde vederlägga något av det jag påtalat under de senaste decennierna. Åtminstone ett stavfel!

Det jag egentligen känner för, är att instämma med Goethes ord "Mot dumheten kämpar gudar förgäves" men jag vill hellre avsluta detta årtusende med en positiv anmaning till alla sanningssökare. Olika strofer ur "Det eviga" av vår kanske främste upplysningsskald, Esaias Tegnér torde uttrycka detta bäst:

"Men sanningen lefver. Bland bilor och svärd 
Lugn står hon med strålande panna.
Det rätta är evigt; ej rotas der ut
Från jorden dess trampade lilja.
Det sanna är evigt: Kring himmel och jord 
genljuda från slägte till slägte dess ord.
Så fatta all sanning, så våga all rätt
Och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland menskors ätt, 
Och till dem från tiden vi vädje.
Hvad tiden dig gaf må du ge igen,
Blott det eviga bor i ditt hjerta än."

Törnbotten 1999-12-20

Dadde

PS
Studera min Hemsida - http://user.tninet.se/~vby441n - som på drygt ett år haft närmre 46.000 besök. Där kan Du följa alla mina artiklar och skrivelser från "Upprop" i Ridsport 1996 fram till mina skrivelser med svar i höst till: Idrottsministern, Skolministern och Jordbruksministern samt efter samråd med chefen för Djurskyddsenheten - en förnyad skrivelse till Jordbruksverket. Där finns en bok och ett 50-tal artiklar.

Du ska veta att denna skrivelse kommer att läggas ut på min Hemsida, med eller utan Ditt eventuella svar.

Se på Rembrandt under Nicole Uphoff och jämför med dagens "toppekipage". Även en "blind höna" borde kunna se den markanta skillnaden mellan detta ekipage- och dagens - såväl i hästens sätt att röra sig som i ryttarens sits.

Det är som jämföra en elitgymnasts hållning med hållningen hos Charles Laughton i hans tolkning av Quasimodo i Ringaren i Notre Dame.
DS