|
Hej Christel. I Ridsport nr 52 läste jag Din hoppekrönika. Din personliga uppfattning är Din personliga egendom. Läsaren har dock krav på att det som en krönikör framför i en "facktidskrift" ska vara underbyggda sakligheter. Några av Dina direkt felaktiga påståenden och "suddigheter", om det som varit, kan inte lämnas opåtalade. 1.Du påstår att det första OS där ryttarsport förekom var 1900 då en belgare Aime Haegeman segrade. Detta var en nyhet. Var ägde denna händelse rum? 2.Du påstår att det krävdes en officerstitel för att få deltaga i OS 1948. Fel. Det krävdes att deltagaren skulle vara amatör. 3.Kvinnor har i alla tider fått deltaga i ryttartävlingar. 1952 var det år när OS öppnades för kvinnor. 4. Den eleganta lättare italienska skolan (stilen) vid hoppning var skapad av män och visades i sin fulländning av män, redan i början av seklet. Den sits vid hoppning som Du beskriver var "passé" redan vid OS 1912. Kvinnorna ha i detta avseende endast varit efterföljare. 5."Att sporten skulle ha triumferat" vid godkännandet av Irco Marco kan endast uttryckas på det sättet av en okunnig och osaklig journalist med tveksamt omdöme. Det hade varit "snyggare" om Du angivit orsakerna till hingstpremieringsnämndens uppgift (motiv) både vid underkännandet och vid hans godkännande. Allt "prat" (svammel?) om vad som föregått dagens framgångar inom hoppesporten verkar mest tyda på salig okunnighet, stor osaklighet och stark skrivklåda. Inga jämförelser behöver göras för att konstatera att hoppesportens viktigaste beståndsdel - den specialbegåvade hoppehästen - genom framgångsrik avel ofta med specialinriktad penninginsats av olika sponsorer - nu även har kommit svenska ryttare till del. Att kvinnor alltid haft stor begåvning för hoppning är ingen nyhet, ty just ridning över hinder kräver förutom en bra häst- främst en rätt känsla av sin utövare - något som erfarenheten visat var många kvinnors typiska attribut. Att kvinnor hör till toppen vid hinderridning har varit väl känt sedan jaktridningens början, i hoppning sedan 30-talet och inom fälttävlan under 70-talet och är ingen typisk svensk företeelse. Det är måhända en kombination av könets medfödda läggning och förmåga att såväl rida, skaffa hästar och att skaffa ekonomiska resurser. Bra 5-åringar betingar ofta priser i miljonsklassen. Dessa realiteter bör komma till allmänhetens kännedom för att denna ska kunna göra objektivta bedömningar och därigenom inse, att det förutom skicklighet även krävs stora, ofta mycket stora ekonomiska resurser för att synas i prislistan. Detta även för att mindre bemedlade ryttare ej ska känna sig undervärderade och mindre duktiga, mobbade. Vi är säkert rörande eniga om, att det just idag finns ovanligt många hopperyttare av bägge könen av mycket hög klass - där både den "tyska skolan" och den "italienska skolan är representerad". Även jag har mina idoler, men endast bland dem, som ej använda gramantygel (motsvarigheten till knölpåk eller klubba), vilken trots Jordbruksverkets yttrande från 10 maj 1999 fortfarande använd och missbrukas. Behovet av att behöva använda gramantygel säger, att antingen saknar ryttaren rätt känsla eller så är hästen ett resultat av felaktig avel eller tidigare behandling och som, trots ekonomiska förluster, på ett djurvänligt sätt bör tas ur fortsatt arbete. Dagens hoppesport är för en hästälskare oftast en njutning att beskåda men en pina att höra - särskilt i TV då kommentatorerna verka ha till huvuduppgift att redovisa sin egen skicklighet (eller oskicklighet) i stället för att låta bilden - tala. Få de betalt per ord? Detta är måhända något som undgår Dig, som oftast är "på plats". Du kan måhända påverka!?!? Amelie Bossons Krönika i nr 52 var bra ty den kännetecknas av - Saklighet!! Med vänlig hälsning Törnbotten 1999-12-21 Dag Nätterqvist PS
|
|