Istadighet
Artikel av Dag Nätterqvist

Inledning
 

"Många hade piaff-problem"

Detta var överskriften på en artikel i Ridsport 8/1999. Jag refererar början på artikeln, som avsåg dressyrtävlingarna i Flyinge: 

"Påfallande många ekipage i Grand-Prix hade problem med piaffen och därmed även med övergångarna. Det var hästar som stannade, hästar som backade eller hästar som helt enkelt tog tag i ena tygeln, snurrade runt och visade istadighet. Vad beror det på att hästarna inte får till det i piafferna?
Jag tror det handlar om fel inlärning, säger domarutbildaren och GP-domaren Bo Tibblin. Hästarna lär sig rörelsen som en isolerad företeelse i stället för att piaffen kommer som en naturlig följd av den ökade samlingen." osv
Sanningen är väl närmast den att ryttarna har utbildat sina hästar efter de riktlinjer som finns angivna i Bo Tibblins bok Ridlära, vilken bygger på anatomiska och andra naturlagar - så felaktiga ( vilket dagens veterinärer tydligen ha svårt att inse) - att ryttaren inte ges möjlighet att förmå hästen någon korrekt samling - än mindre en ökad samling. Då kan naturligtvis ej heller piaffen kunna framkallas av ryttaren - utan resultatet blir den ovan beskrivna olydnaden (istadigheten). Den observante läsaren märker att Bo Tibblin har som termen lyder "fallit på eget grepp". 

Det är just denna ridnings små, till synes obetydliga felaktigheter, som tidigare generationers skolade hippologer, veterinärer och ryttare kände till och visste att de förr eller senare skulle (måste) leda till ovan beskrivna skräcksituationer. Jag har påtalat detta i över 15 år och från 1996 mycket intensivt i mitt första "Upprop" i Ridsport 21/96. Min skrivelse till Jordbruksverket, mina artiklar i Hästjournalen , mina censurerade artiklar i Ridsport , min skrivelse till Svenska Ridsportförbundet ( inte ens besvarad) och hela min Hemsida , (som under 9 mån haft nästan 22000 besökare) handlar endast om just denna "Till synes lilla detalj, med så stora följdverkningar". 

I Ridsport 7/99 hade samma författarinna ,Wiveca Schenholm, inne en artikel som behandlade Louise Nathorsts WALK ON TOPs liknande problem. På grundval av den artikeln sände jag till Ridsport in nedanstående artikel. 

Till Ridsport.
Jag önskar att få nedanstående artikel införd. Om inte Ni inte vill ta in den vore jag tacksam att få meddelande om detta med det snaraste. 

Med vänlig hälsning
1999-05-05
Dag Nätterqvist 

E-postadress: dadde@ebox.tninet.se
 


  
Istadighet

När jag i Ridsport 7/99 läste om de problem med WALK ON TOP som förevarit i Dortmund kunde jag klart konstatera att alla detaljer pekar mot det som ofta förekommer i dressyrsammanhang - nämligen istadighet för hjälperna. Denna istadighet kan yttra sig på olika sätt. Antingen har hästen blivit "död" för viss (-a) hjälp (-er). Eller så "slåss" han mot hjälperna. Hästen kan vägra att gå fram i viss riktning av rädsla för något han ser eller som han vet finns där och som har (ska) vålla honom obehag ? En hovspricka, som inte ens framkallar någon form av hälta kan säkerligen ej vara orsaken till att hästen i stället för att gå fram -  går upp på bakbenen.
 
De sista, som inse orsaken till dessa problem är oftast dressyrdomare, ryttaren och tränare, vilket beror på, att orsaken till "istadighet" oftast är felaktig ridning -  vilket sällan om ens aldrig - inses av just dessa personer.

Istadighet förekommer så gott som endast i sammanhang med mycket ambitiösa och känsliga hästar. B Tibblins yttrade i Ridsport 23/96, att "svenska hästar är svårridna och istadiga". Är detta verkligen sant? Utländska framstående dressyrryttare ha alltid tidigare velat ha svenska hästar för dressyr?

Sanningen är väl närmast den , att på det sätt som dagens "dressyrutbildning" bedrivs, kommer den utländska (tyska?) hästens högre "stress- och istadighetströskel " att resultera i att "krukan går längre innan den spricker". Detta påtalade redan Dr G Rau på 30-talet.

Orsaken till istadighet vid dressyr är i oftast, att ryttaren ger två motsatta kommandon (hjälper) till den lydige, känslige och ambitiöse hästen. Reagensen är då ofta, att hästen tvekar att vilja gå fram och "möter i stället upp" ryttarens anfodringar med att gå upp på bakbenen.

Detta har inom dressyrridning varit känt i över 100 år och som botemedel har skapats den klassiska tesen - "Hand utan skänkel och skänkel utan hand", vilket innebär, att en skänkelhjälp aldrig får begära en ökning av tempot samtidigt som handen kräver en minskning eller handen aldrig får aldrig begära en minskning av tempot om skänkeln begär en av densamma. Åskådaren (domaren) kan genast avläsa felaktigheterna vid åsynen av hästens huvud, nacke och hals i samband med rörelsen.

Tre mycket vanliga beteenden, som ofta inbjuda (är början) till istadighet sker ofta vid ökning och samling ( speciellt till piaff) och när verklig lydnad (förtroende för ryttaren) ska visas. 
1. Att hästen rids bakom hand 
2. Att nosen vid ökningar av tempot ej tydligt släpps fram.
3. Att vid piaff (försök till) nosen dras bakåt, ofta hålls kvar lågt, vilket orsakar att 3:e ofta 4:e halskotan är halsens högsta punkt - samtidigt som hästen uppfattar skänkelhjälpen som framåtdrivning.

Detta framhålls mycket noggrant i olika nationers klassiska militära Ridinstruktioner, i annan seriös ridlitteratur, i Tävlingsreglemetet och gårdagens domaruppfattning och är den springande punkten i skillnaden mellan dessa och dagens olika Ridläror och domaruppfattning.

"Gårdagens" ryttare lärdes att lyssna på och uppfatta innebörden av olika signaler från hästen och utbildades att ge riktiga hjälper så att det hela blev en positiv dialog mellan ryttare och häst.

"Dagens" dressyrryttare - inse ej, att hästens stegringsförsök är hästens kroppsspråk för att upplysa ryttaren om, att dennes hjälper är oförståeliga . I stället använda de oftast gramantygel för att hindra hästen att gå upp på bakbenen och för att hindra den att använda huvud och hals på det sätt, som krävs för att variera balansen på det sätt som fordras för att kunna utföra de olika rörelser ryttaren begär. Detta resulterar visserligen i, att hästen fogar sig (inte törs resa sig), men han tvingas i stället att "fuska" på olika sätt i sina rörelser; han ökar inte korrekt, samlar sig inte korrekt [bristande (felaktigt)undertramp] och han rör sig inte i med rätt takt i trampen. Detta är att "gömma sk-t i silkespapper." 

De av dagens ryttare, vars hästar gå felaktigt trots att de ej använt sig av gramantygel, kan plötsligt på tävlingsbanan överraskas av, att hästen går upp på bakbenen. Dessa ryttare letar med ljus och lykta efter orsaker till detta "nya" beteende - men komma aldrig på tanken, att det kan bero på felaktigheter i deras egen ridning.

Detta är orsaken till att seriösa "Ridläror" och TR med stor tydlighet klargör de detaljer som ryttaren måste göra på riktigt sätt och att brott mot dessa axiom skapar negativa följder. Dessa är främst istadighet och överbelastning av frambenen, oftast med hov- och ledskador i frambenen som följd - som för dagens ryttare och "husdjursveterinärer" är oförståeliga skador - men som för gårdagens ryttare och "ridhästveterinärer" var naturliga följder av felaktig ridning.

Denna artikel har måhända fångat dagens situation i ett nötskal:
Dagens ryttare är i många avseenden mycket skickliga när det gäller att ge och få hästen att uppfatta sina hjälper. De ha dock för små kunskaper att "läsa", känna och förstå hästens olika signaler, vilket krävs för att ridning ska bli ett samspel och som såväl för hästen som för ryttaren ska ge "En sund själ i en sund kropp".

Törnbotten 1999-05-05
Dag Nätterqvist VBF  GSR

Kontentan av Svenska Ridsportförbundets handläggning och behandling av det som rör hästen och ridningen är att det helt censurerar och därmed utestänger alla, som ha annan uppfattning än ledningen. Ett stort Usch!!!!
I Ridsport är det viktigaste vem som skriver - inte vad som skrivs. Detta är vad man i Sverige kallar för pressfrihet - ordets frihet. Ytterligare Usch!!!



Copyright: Dag Nätterqvist 1999
Till startsidan

Webdesign:  Susanne Elfström, som också har gjort videon Motivera din häst