En för svag drivning skapar inga problem - den skapar endast besvärliga situationer, vilka som regel är lätta att rätta till. Problemen kommer med den häst, som är avlad för att mentalt vilja framåt, att vara lyhörd och känslig i såväl sinne som för kroppslig beröring och som i självbalans rör sig perfekt i alla kroppsdelar och ledgångar. Den hästen är som att handskas med en högspänningsledning. Den kräver en ryttare, som har mycket goda nerver, som är konsekvent i klass med världens förnämste bridgespelare, och som utan kropps- och sinnesrörelser kan variera muskelkraften i sina händer att växla mellan sytrådar och starka läderremmar. Allt detta samtidigt som ryttaren kan använda rösten från en viskning till en svagare torndönsstämma. "Var finnes denna goda cigarr?" frågade sig Albert Engström. Mitt svar blir - hos den perfekte ryttaren - som enligt min uppfattning är lättare att finna bland kvinnor än bland män. En klar könsdiskriminering.

Vid dressyrridning måste den mer "kantiga kunskapen" sitta hos den objektive(-a) kunnige(-a) domaren. Vid hoppning kan den perfekt framavlade hästen - vid löshoppning hoppa perfekt och - under den perfekte(-a) ryttaren - bli den perfekte hoppehästen. Under en för okänslig ryttare kommer denna häst lätt att "dödas".

Hästens "framavlade" naturliga egenskaper - mentalitet, exteriör, dess naturliga balans och sätt att röra sig - kommer alltid vid uppgiftens lösande att "ge mer utslag" än resultatet av dressyren, som endast talar om för hästen vad ryttaren önskar att hästen ska göra.

Vid ridning; tala först om för hästen vad Du önskar, att den ska göra - bjud den chansen och - svara på hans frågor - och lita på Din häst!

Allt detta sammantaget innebär att läsaren noga måste läsa hela min bok så att läsaren själv verkligen förstår vad jag avser. Varje mening har nämligen en avsikt och varje ord en betydelse.

Den välavlade och dresserade hästen reagerar inte rätt för att ryttaren tänker rätt - han reagerar endast rätt när ryttaren handlar rätt. All handling uttrycks medelst tyngdpunktsförflyttning, tryckändringar eller ljud. Hästens korrekta form med nacken högst och nosen framför lodplanet genom ögat är endast den form hästen intar för att korrekt kunna lösa sin uppgift. Först när ryttaren lärt sig inse detta kan samspelet bli fulländat, ty då först litar parterna på varandra - först då är det ett ekipage! 

Nu är denna del av Hemsideboken avslutad. 

Fördelen (?) med denna typ av bok är, att författaren fortfarande lever. Detta möjliggör att jag kan ändra på det jag skrivit - om det framgår, att jag haft fel. Det viktigaste är inte - särskilt när det gäller verksamhet med djur - att författaren ska ha rätt. Det viktigaste är, att sanningen segrar - att djuret behandlas rätt. I detta fall - att hästen erhåller den utbildning - som för honom är värdefull och uppbyggande. 

Inom hoppning och i viss mån fälttävlan (undantaget dressyrprovet) spela alla med "öppna kort" och följa de klara spelregler, som utgörs av konkreta faktorer. 

[Jag undantar då användandet av den gramantygel vars användning jag anser vara ett klart fall av djurplågeri. Det har vid några tillfällen hänt, att jag gått fram till dessa individer, överräckt en kniv med orden :"Döda hästen med en gång så slipper han lida". Under min aktiva tid försvann dessa ryttare snabbt från min närhet]. 
Läs mer om gramantygeln i bilagan till skrivelsen till Jordbruksverket.

Vid utförandet av dessa tävlingsgrenar krävs måhända mindre hjärna, men desto mer känsla, mod och kroppskontroll hos ryttaren. 

Vid dressyrtävling är spelreglerna helt grundade på abstrakta faktorer - domarnas hederlighet, omdöme och kunskaper (hjärna). Det räcker med att det brister i någon av dessa tre faktorer - så faller korthuset. Detta innebär i praktiken, att domarna oftast kan "slingra sig från" allt ansvar. Detta har aldrig varit så tydligt som under de senaste 10-20 åren. 

Allt prat om, "att ryttare genom sin känsel kan utbilda hästen", får mig att tänka på "Salig Dumboms" oförmåga att skilja på orsak och verkan. Det är först vid ridning av den korrekt gående hästen, som den känslige ryttaren kan bibringas en viss känsla om "hur det ska kännas" och inse, att han (hon)  ständigt måste rida hästen på hästens villkor. Det finns få vägar, som leda till Rom. Desto fler leda varken dit eller till Mecka. Dagens dressyrryttare tillhör de skaror, som i brist på erfarna och kunniga vägvisare fortfarande irra kring i Alperna. Synd om hästarna!
.
Jag vet, att min väg leder till Rom och är även fullt på det klara med, att det finns många - säkert bättre - vägar dit.

Min Hemsida ska ses som ett middagsbord, där Hemsideboken och "Den naturliga vägen till Harmoni" är huvudrätten och övriga artiklar är grönsaker, sås, gelé, vissa kryddor och drycker. Gästerna önska säkert, att fler rätter och delikatesser ska tillkommer. Vi få se.