1900-talets sista goda råd
av Dag Nätterqvist

Jag finner mig nödsakad att få in nedanstående på Hemsidan innan 1900-talets slutartikel.

"Sikta mot himmelen så träffar Du trädtopparna"
eller
"Man ska inte kasta ut barnet med badvattnet"

Man måste ständigt hålla i minnet att huvuddelen av de instruktörer, som leder undervisningen vid de flesta av våra svenska ridskolor i stort sett gör ett mycket bra arbete. De dåliga utgör en minoritet.

Ridskoleverksamheten har endast till uppgift att lära ryttaren grunderna för hästens vård, skötsel och utfodring mm samt att lära ut den obönhörligt korrekta sitsen och hjälperna och att ständigt kunna ge svar på den eviga frågan - Varför.

Vid en ridskola ska eleverna aldrig behöva bry sig om hästens form och hur denna skapas. Det är ridskolans uppgift att med egen personal utbilda hästarna att gå i en för eleverna lämplig form. Det kan vara lämpligt att i undantagsfall använda någon form av "fasta, korrekt avpassade inspänningstyglar". Oftast är de hästar, som kräver detta, olämpliga som lektionshästar.

Vid en ridskola får ridskoleverksamheten aldrig sammanblandas med egentlig tävlingsridning. Däremot kan det vara lämpligt att anordna egna tävlingar avseende kunskaper, utförande av vissa detaljer osv. Tävlingsridning ska läras ut till - i grundridningen redan kunniga - ryttare.



 

"Sikta mot roten - så träffar Du foten!"

Jag har reagerat mycket kraftigt mot den gravt felaktiga användningen av gramantygeln, som en ersättning för den korrekta dressyren av hästen.

På grund av min skrivelse till Jordbruksverket i mars 1998, synes dess användning nu fått en godtagbar lösning. Det gäller endast för Ridsportförbundet att nu få in regler för dess användning i sina bestämmelser.

Än kraftigare reagerar jag mot den "ridning", som används främst av dagens ledande dressyrfalang och som bygger på Bo Tibblins bok Ridlära. Dess idéer förordar - på grund av en felaktig uppfattning om hästens rygg, (anatomi, fysiologi och kinétik ) - en ridning där ryttaren ska förmå hästen att röra sig i det nedbrytande "framåt-nedåtsyndromet", som orsakar hästen "oförklarliga" rygg- och frambensskador, vilka oftast är mer svårbotade än hinderhästarnas i regel mer akuta skador. Bägge skadetyperna kan leda till döden - den ena "knall och fall" - den andra efter ett långt lidande med många gånger liknande symtom som de arbetsskador, som i dag förorsakar många kvinnor ett livslångt lidande - värk och utbrändhet. Jag är övertygad om att läkare vore bättre lämpade än veterinärer att inse detta. (Läs mer om "Framåt-nedåtsyndromet" på min Hemsida. Skrivelse till Jordbruksverket 99-12-07).

Den "mikrob" som utvecklat denna "sjukdom" hos sportens utövare kallas för okunnighet - okunnighet inom ridsportens ansvariga ledning, forskare, veterinärer, dressyrdomare och tränare.

De påståenden, som framförs av de dressyransvariga: "Att hästen med korta tyglar huvudsakligen ska arbetas i framvikt, bakom hand och under tygeln för att bygga upp sin ryggmuskulatur och att hästen - under dressyruppvisningen kommer att röra sig på det sätt som är fastställt i TR - tyder på mer än bristande begåvning. Det tyder närmast på en dumhet som i arbetslivet skulle resulterar i verksamhet inom sluten verkstad. Det är dessa personers idéer både Ni och Era hästar ska "undvika som pesten".

Det kan däremot vara intressant att utanför manegen se och höra på aktörerna - på samma sätt som det på Skansen är roligt att utanför burarna studera aporna.

Den dag ledningen inom svensk dressyrridning vidhåller sin målsättning - men ändrar de felaktiga medlen - är jag övertygad om, att svensk dressyrridning kommer att återta sin tidigare topposition även i internationellt sammanhang.


"Det ska vara kul att träna"

är ett uttryck som man oftast hör av dressyrutövare. Efter snart 60 år i yrket och efter ha haft många tusen elever av alla åldrar och från skilda samhällsklasser har jag fått en annan uppfattning och den säger: "Det flyger aldrig några stekta sparvar in i munnen även om man gapar - Däremot hoppar oftast stora grodor ur densamma. Vad ryttaren tycker egentligen är ganska egalt. Det är hästen som genom sitt uppträdande visar om den tycker att det är roligt att göra det ryttaren begär". Varför ska hästen alltid lyda ryttaren när ryttaren sällan lyder tränaren (ridläraren)? 

Att ryttaren tycker mindre bra om sin tränare (lärare) är ganska naturligt, då det är dennes skyldighet att påpeka ryttarens fel och genomdriva att eleven gör rätt. Napoleons ord "Vad gör det om de frukta mig - blott de lyda mig" passar bra in i sammanhanget.

Den mindre duktige ryttaren får fler rättelser än beröm. Den duktige ryttaren får oftast mer beröm än negativ kritik. Många ryttare tål ingen anmärkning utan att "öppna munnen" och upplysa tränaren (läraren) om sin egen uppfattning och erfarenhet. 

Den erfarne tränaren skiljer snabbt agnarna från vetet och den erfarne och kloke ledaren avvisar med det snaraste den typen av elev, ty en sådan elev kan förstöra inspirationen hos läraren och därmed även förrycka hela lektionen.

Den ryttare som inte tål rättelser från en tränare kommer aldrig att utstå verklighetens verkligt hårda kritik - om vederbörande inte skaffar en häst som av sig själv löser sin uppgift. Detta kräver pengar - och denna insikt gör många tränare "lena i munnen".

En episod från livet. Under min officersutbildning på Karlberg hade min pluton som kadettofficer - en kapten från Kungl Svea Livgarde. Han var oftast på mig som en hök och var verbalt ganska försmädlig. Jag blev faktiskt mycket förvånad över min slutplacering. Vid avslutningen fick vi höra hans syn på utbildarens ledarpsykologi. Han sa: "Alla kadetter jag tycker bra om - behandlar jag illa. Alla kadetter jag tycker illa om - behandlar jag väl. Det hindrar mig från att omedvetet ge uttryck för favoritisering eller motsatsen. Det gäller bara att hålla nyllet i noll". En mycket klok inställning, som jag själv har försökt följa men förmodligen aldrig lyckats att leva upp till.

Mitt råd till alla unga ryttare (och deras föräldrar) med vanlig ekonomi är: Anmäl Er i närmsta ridskola och lär Er den perfekta lydnaden och hörsamheten, den perfekta sitsen och balansen och den perfekta hjälpgivningen. Titta, lyssna! Fråga före och efter - håll käften under! Tänk efter både före och efter. Kom inte med Er uppfattning - utan kör upp den där den förmodligen hör hemma! Det är lärarens uppfattning Ni ska höra och lära Er. Ni ska vara perfekta i allt - innan det kan bli tal om att skaffa egen häst. Till rikt folk ger jag inte gärna råd, ty de kommer ändå att köpa allt som behövs - och allt som behöver ersättas och bytas ut - för att nå framgång.

"Det ska vara kul att lyda, göra rätt och därigenom få ett positivt svar från hästen".

Törnbotten 1999-12-16

Dag Nätterqvist VBF GSR

 


Copyright: Dag Nätterqvist 1999
Till startsidan

Webdesign:  Susanne Elfström, som också har gjort videon Motivera din häst