Vad är ridkonst?
Artikel av Dag Nätterqvist


Denna fråga, i likhet med frågan "Vad är sanning" kommer att diskuteras i all oändlighet. I min ungdom reagerade jag negativt då Henri St.Cyr framförde att ridning är en konstart och dess utövare är konstnärer med medfödda anlag. Jag har alltid förfäktat att en fysiskt och psykiskt normalbegåvad person kan lära upp sig till detta "konstnärskap" - även om det tar längre tid än för den specialbegåvade individen. Själv är jag nog ett bra exempel på detta. Normalbegåvad, bättre kroppskontroll än normalt, modig, envis och bra handlag med djur.

Det tog kanske lång tid men efter 15-20 års intensiv ridning under många av världens kanske skickligaste lärare, tränare och ryttare började jag ana vad Henri menade. Jag började upptäcka hur det kändes när en häst under rörelse var korrekt på hjälperna och rörde sig i rätt balans. Jag började känna den skillnad som uppstår när i rörelsen hästen går bakom hand eller går korrekt på tygeln. Det känns i svikten på steget, i balansen när hästen går i korrekt piaff och det skiljer sig väsentligt när den rör sig på det sätt som i dag kallas piaff. Alla rörelser känns som om man satt på en ubåt under stigning. Man känner i kroppen, i handen att hästen även mentalt "spelar med". Hästens andhämtning blir avspänd, tydlig och taktfast. Allt blir musik och dans. Detta gäller både vid ridning på släta marken och vid ridning mot och över hinder. 

När ryttaren med sin egen kropp, tyglar, sadel, sporre, och spö kan etablera ett samspel, en dialog, med hästen och därigenom få den att förstå och lyda ryttarens anvisningar -  då är det Ridkonst. Förmodligen upplever argentinare motsvarande känslor då de dansa tango!?

Det har i dag blivit så modernt att kräva "Det ska vara roligt att träna". Till detta säger jag endast :"För vem? Det finns bara en varelse, som ska ha roligt och det är hästen! Vad ryttaren känner sk-r jag högaktningsfullt i ! Om vederbörande gråter eller skrattar eller ligger vaken på nätterna , är upp till vederbörande. Tänk på Jakob som i många år slet för sin Rakel innan lyckan kom. Ha ryttarna inte denna inställning är det bästa som kan ske, att de byter hästen mot en cykel eller köper sig en tyrolerhatt".

Först när ryttaren har nått så långt, att samspelet fungerar börjar det roliga både för hästen och ryttaren. I de fall där ryttaren medelst olika inspänningsremmar ersatt ridkonsten med högt uppdriven ridteknik synes vid hoppning många gånger onödiga fel förekomma. Skulle ryttaren misslyckas - faller hela korthuset. Där utbildningen däremot är uppbyggd på ridkonst "hjälper hästen till" på ett helt annat sätt.

Jag tycker att vid hoppning gäller tesen "Låt var och en bli lycklig på sin tro" men jag kräver att vid hoppning i likhet med vid all ridning får aldrig hästen utsättas för våld, som kan skada hästen vare sig fysiskt eller mentalt. Vid dressyrridning däremot gäller enbart ridkonst. Där kommer som första krav att hästen ska göra hela programmet i rätt balans och med rätt fotflyttning i de olika gångarterna.

Ryttaren måste ha lärt sig samspelet, dialogen, enligt ovan och känna och domarna lärt sig se skillnaden när hästen gör rätt och när den gör fel. Detta hör idag till ovanligheterna och är förmodligen orsakat av att "dressyrfalangen" ersatt hästen verkliga anatomi, fysiologi och rörelselära med en felaktig dylik. Ingen utbildning byggd på felaktigheter kan ge annat än ett felaktigt resultat!

Vet inte domaren varför hästen ska se ut på visst sätt så vet inte domaren vad som är rätt och vad som är fel. Vet ryttaren inte hur det ska kännas så vet vederbörande heller inte vad som är rätt och vad som är fel.

Min uppfattning är att "Klassisk ridkonst är den utbildningsmetodik, som på naturlig väg och med hänsyn till hästens anatomi och mentalitet eftersträvar fulländad harmoni mellan ryttare och häst". 

Törnbotten 1999-10-26

Dag Nätterqvist

 


Copyright: Dag Nätterqvist 1999
Till startsidan

Webdesign:  Susanne Elfström, som också har gjort videon Motivera din häst