På min Hemsida förekommer det tyvärr ofta, att jag prisar dagens hopperyttare och närmast fördömer dressyrsidan. Hopperyttarna synes ha stora förtjänster - och små fel. Dressyrryttarna däremot verka ha vissa små förtjänster - men grava fel. Ett strålande exempel på detta är min "kluvenhet" när det gäller att använda gramantygeln.

När jag var 1.årselev på Strömsholm 1946, väckte Lars Lithander stor uppståndelse när han startade och vann med en 3-åring i offentlig lätt dressyr. Han framförde, att orsaken till detta var att han vid utbildningen hjälpt sig med en gramantygel. "Stallmästaren", Gösta Boltenstern (Bolten) sa om detta: "Vår viktigaste uppgift är att för hästens bästa lära eleverna klassisk ridning. Gramantygeln användes främst av vissa konstryttare, hästhandlare och hästskojare för att "snabbutbilda" hästen för försäljning och hör inte hemma vid en seriös ridanstalt. Det är en ridteknik, som söker ersätta ridkonsten och som har så många negativa effekter att den ej bör användas. Det går fortare "på ytan" än hästen hinner smälta både mentalt och muskulärt och har därför oftast skador som följd." 

Då hörde jag även för första gången uttrycket: "Kandar och gramantyglar i händerna på den okunnige - kan för hästen och ridningen vara lika farligt- som rakkniven i apans hand". Dessa ord av Bolten har funnits i mitt huvud under 53 år. Vad Henri St Cyr sa vill jag inte upprepa. När "Riksstallmästare" Bertil Sandström 1962 gav mig sitt "ridtestamente" framförde även han samma innehåll men med andra ord. När jag under 50- och 60-talet talade med Lars Lithander personligen gav han alla dessa rätt. Han framförde dock att på en viss typ av "stjärnkikare" kunde tygeln vara till stor hjälp. Hans elever under hans ledning kunde på vissa hästar ha nytta av den.

Jag har haft förmånen att inom dressyr bli utbildad av några av våra "Största elefanter", Bertil Sandström, Henri St.Cyr, G Boltenstern och Lars Lithander och sedemera av den tyske rikstränaren i dressyr Walther (Bubi) Günther. Om jag undantar Lars Lithanders "utvikning" har jag aldrig hört talas om att använda gramantygeln inom dressyrridning, annat än som hjälp vid ställning av hästen, förrän jag på 70-talet på Strömsholm såg den användas av "dressyrryttaren" B Tibblin. Det var det första tydliga tecknet på att - "marknaden kommit till byn (Strömsholm)" och att ridkonsten ersatts av ridteknik. Den stora "hästavverkningen" hade tagit sin början. 

Inom hoppningen infördes gramantygelridningen på 50-talet främst av tysken Alwin Schockemühle. Det blev en reaktion på tyska ryttare - som när man drar upp korken ur den väl omskakade champagnflaskan. Detta hade till följd att snart följde de flesta tyskinspirerade ryttare det tyska exemplet - gramantyglar, tyska hästar, tysk teknik, krökta hästhalsar med ryggvälvning. I likhet med Salig Dumbom gjordes ingen åtskillnad på orsak och verkan. All ridkonst ersattes med remmar och ridteknik.

En hopperyttare, som har en mycket bra häst och en högt uppdriven teknik och stor känsel på just den hästen - blir framgångsrik. Bara det är inte kattsk-t även om just den hästen kostar stora pengar. Inom dressyrridningen är kravet på häst och kostnaden för densamma likartad. Därutöver finns knappast några likheter. Dressyrryttaren får aldrig hjälp av hindren för erhållandet av hästens kroppshållning och balans. För att utan yttre hjälp komma därhän krävs just - ridkonst! Vid dressyrtävling ser den skicklige domaren på hästen, när ridtekniken ersatt ridkonsten, ty då gör inte hästen anbefallda rörelser i rätt balans - utan i framvikt. Detta ska aldrig kunna ge mer än högst 5 i betyg. (Tidigare kunde högre betyg vid ökningarna vara befogade. Nu börjar hästarna alltmer även vid ökningarna gå i framvikt!?!?)

På grund av dåliga dressyrdomare har ridkonsten även vid dressyren ersatts av mer eller mindre dålig ridteknik. Den mycket låga standarden vid all dressyrridning i dag är ett resultat av dåliga domare, vilket i sin tur är avhängigt av dålig domarutbildning, vilket tyder på dålig grundutbildning, vilket är orsakad av dålig högsta ledning.

Det gäller att inte kasta ut barnet med badvattnet men det gäller att tvätta barnet i rent och bra vatten där tvättaren redan innan tvagningen har rena händer. 

Törnbotten 1999-10-25

Dag Nätterqvist VBF GSR