Under 1900-talet har den ånyo dykt upp genom den amerikanska veterinären Deb Bennetts idéer och har på olika vägar nått bl.a. Sverige genom Bo Tibblins bok Ridlära, utgiven på 80-talet. Dessa idéer sprids nu vidare bl.a. genom forskaren Mikael Holmströms försorg. Att dessa idéer återuppstått i Tyskland - efter de kunnigas bortgång - förvånar allra minst mig, som under många års studier har uppmärksammat grogrunden och kunnat följa denna utveckling.

Att idéerna även spridit sig till Sverige är ganska naturligt. Dels är vi "tyskimponerade" och dels undanröjer den "nya" riduppfattningen verkliga svårigheterna och överlämnar till hästen de negativa följderna; genom de skador denne åsamkas.

Det typiska och beklagliga är att detta sätt att rida och tänka är ett resultat av veterinärers "tänkande" - eller snarare brist på kunnigt, realistiskt och logiskt tänkande. I detta fallet rör det sig om de muskler på hästen, som böjer länden och bringar bäckenbenet mer mot lodplanet. Jag har behandlat detta ämne i min artikelserie "Den naturliga vägen till harmoni" del 2 i den utsträckning som passade in i det sammanhanget. Eftersom det fortfarande förekommer diskussioner i ämnet ska jag här komplettera det jag tidigare skrivit.

Om jag undantar hjärtat, så är i princip hästens alla muskler dubblerade; om jag lägger ett lodrätt snitt genom hela hästens "mittlinje" så finns det likadana muskler på höger- som på vänstersidan. Varje muskel har i princip en antagonist. När det gäller långa ryggmuskeln , M Longissimus dorsi, är dess antagonist - framför dess ursprung - tyngdlagen = jordens dragningskraft. När hästen har bägge frambenen i marken får denna muskel i sin helhet visst understöd på den platsen; muskeln behöver då endast arbeta mellan benparen för att bära upp bukinnehåll + ev föl + ev ryttare samt framför frambenen för att bära (lyfta) tyngden av huvud och hals (60-80 kg). Eftersom ryggmuskulaturen slutar vid 4.halskotan måste detta uppbärande kompletteras (i viss mån övertas) av de dorsala halsmusklerna. 

Vid den allra minsta ändring (lutning) i lodplanet, krävs det även en ändring av muskelkraften mellan de båda "muskelhalvorna"; den "övre" halvan måste verkar kraftigare än den undre. Detta växelspel i ryggmuskulatruren sker ständigt under rörelse - för balansens vidmakthållande. Passgång kräver större muskelkraft än diagonal gång. Galopp kräver större muskelkraft än trav., som kräver mer än skritt. Den 4-taktiga traven kräver mindre ryggmuskelarbete än den 2-taktiga , men utsätter i stället frambenen för ökad ansträngning och slitage. Samma gäller vid 4-takts- galopp. Det riktiga "fyrsprånget" kräver stor ryggmuskelkraft och utsätter även frambenen för mycket stora påfrestningar. Detta är skälet till att korrekt "öppna och sluta" sluta är extra ryggmuskelansträngande. 

Det finns ingen orsak till och belägg för, att hästen - när den fått ryttare på ryggen - skulle sänka huvud och hals för balansen skull. Däremot det inte ovanligt att hästen vid ridning sänker huvudet för att få ekipaget i framvikt (ryttaren framför sig) och därigenom förbereda sig för att söka kasta av ryttaren. Att den unga hästen däremot av ryttarens, huvudets och halsens tyngd - snabbt genom trötthet - sänker huvud och hals är ett axiom. 

För att diskussionen om "de raka och de sneda bukmusklernas contra filétmuskulaturens inverkan för att böja länden och för att bringa bäckenbenet i mer lodrätt läge" ska leda till något - som gagnar både sanningen, hästen och ridningen - måste den i första hand föras sakligt och med den krassa verkligheten för ögonen.

Om den raka bukmuskeln hade haft sitt ursprung i bröstbenets bakre del - och sitt fäste någonstans på bäckenbenets nedre del och befunnit sig över (ovanför) bukinnehållet med ev foster - då hade jag inte ifrågasatt de raka bukmusklernas aktiva inverkan för att i alla lägen kunnat lösa uppgiften att föra bäckenbenet framåt, som sker vid varje galoppsprång och vid annan samling. Även här är sanningen underbarare än dikten.

Den som slaktat vet, att de tunna och breda bukmuskulerna ligga utanför (nedom) det ofta mycket tunga bukinnehållet. Musklerna ha fullt upp med att söka fixera detta vid rörelse - speciellt vid flykt, som normalt sker i galopp. (En höggravid kvinna känner till problemet). 

Att ett flyktdjur skulle vara så "tanklöst" konstruerat, att galoppen skulle äventyras genom att i huvudsak vara beroende av  vare sig den raka eller den sneda bukmuskulaturen - vore att grovt underskatta naturens "visdom". Att dessa muskler däremot är fästade så att de "löpa med" och utvecklas vid rörelse så, att de bli i stånd till att lösa sin huvuduppgift (hålla upp bukinnehållet och även delta i andningen) - är däremot tecken på naturens klokhet:
 
Den som både slaktat och jagat har måhända sett det beklagliga, som sker, när ett påskjutet vilt - med lågt bukskott - i högsta fart sprunger undan med hela buken "uppsprättad" och bukinnehållet släpande. Det höga bukskottet - (alldeles) under ryggraden - får det i regel att bli liggande och kan snabbt avfångas. Skottet har oftast trasat sönder filétmuskulaturen. Läsaren (även damer i grosses) kan säkert själv, på andra drastiska sätt, komma underfund med, vilka muskler som få länden att krökas och
bäckenbenet att förändra läge "framåt".

Att hästens bukmuskulatur skulle bära ryttarens vikt måste närmast betraktas som ett aprilskämt och kan ju endast vara ett yttrande av Baron Münchhausen.

Studera den fria hästen i dess rörelser och lär av det Du ser - hur hästen ska ridas. Glöm aldrig - att hästen inte är konstruerad för att bära ryttare - även om aveln har inriktats på att producera olika hästtyper för att därigenom underlätta lösandet av vissa uppgifter.

Törnbotten 1999-08-09
Dag Nätterqvist VBF  GSR