Skillnad mellan utövandet av hoppning och dressyr
artikel av Dag Nätterqvist

Jag förutsätter att utbildningsmetodiken utan våld och inspänningstyglar sker på naturlig väg och är grundad på hästens anatomi och mentalitet och eftersträvar fulländad harmoni mellan ryttare och häst.

Hoppning
Hopperyttarens uppgift är i princip att med sin häst i ett visst tempo förflytta sig en viss väg och därvid felfritt övervinna ett antal hinder. Det kan även gälla att göra denna förflyttning felfritt på kortaste tid. Så enkelt är det hela!! Konkret uppgift och konkret bedömning.

Dressyrridning
Dressyrryttarens uppgift är att i en elegant och ändamåsenlig sits med sin häst i rätt bärighet förflytta sig längs en viss noga bestämd bana och på olika platser medelst små, nästan osynliga hjälper, få hästen att utföra vissa i detalj bestämt reglerade och beskrivna rörelser - där hästens ständigt riktiga bärighet och dess riktiga fotflyttning ska anses vara det viktigaste. Under provet får hästen som vila ett skrittpass.
Så enkelt synes detta vara. Abstrakt uppgift och abstrakt bedömning = tyckande.
 

Hopperyttaren

Ryttaren måste ha bra nerver, mod, balans och kroppskontroll och bra förmåga att lära sig banan, memorera den - och ha den i minnet.

Ryttaren måste genom träning veta hästens idealtempo för att felfritt kunna övervinna olika hinder - typer och storlek. 

Dressyren måste resultera i att hästen omedelbart svarar för ryttarens hjälper, vilka måste kunna ges snabbt och utan att ryttaren ändrar på sin balans.

Ryttaren måste om något oförutsett inträffar - omedelbart ingripa (korrigera), "gilla läget", improvisera och fortsätta. Ryttaren måste också om vederbörande "ser att något är på väg att hända" vidtaga vissa åtgärder - från att sitta still till att vidtaga någon motåtgärd. 

Allt detta kräver snabb uppfattning, reaktion och handling, som för att verka rätt - måste utföras i fullständig balans och med fullständig kroppskontroll.

Allt detta - förmågan att känna rätt tempo, att omedelbart kunna uppfatta alla dessa situationer och till hästen kunna förmedla alla behövliga "signaler" - kallas ryttarkänsel. Denna är således en blandning av både fysisk och psykisk förmåga utöver det vanliga - det tysken kallar Fingerspitzgefühl - och kan vara medfödd eller uppkommen genom mycket arbete. Många personer få den aldrig. Dessa personer bör istället "köpa en tyrolerhatt och en cykel". Småväxta och lätta ryttare ha alltid en fördel gentemot en längre och tyngre.

När man ser ett ekipage rida mot och över ett hinder, kan det vara svårt att skilja på om ryttarens "sätt att röra sig" är en hjälpgivning för att få hästen att röra sig rätt (hoppa) - eller om det är ryttarens "yviga" sätt att vara följsam? Något som en gång "Salig Dumbom" ställdes inför - nämligen att kunna skilja på orsak och verkan.

Vanligt bland icke hästmänniskor är att jämföra och gradera skicklighet mellan olika framgångsrika och duktiga hopperyttare. Den kunnige vet, att i regel är det vederbörandes häst (-ar), som fäller utslaget.

När jag 1957 började med att vara ledare för Smålandsdistriktets hopperyttare myntade jag uttrycket: "För att rida hoppning lika bra som en bra tjej - måste en kille vara f-t skicklig". Detta förtydligas allt mer, när sporten i Sverige, till antalet allt mer bedrivs av damer.

Den manlige ryttaren följer ofta sin manligt inneboende lust att "plocka isär (sönder) sin leksak" och därefter sätta ihop den för att själv kunna bestämma hur den ska fungera. (Hur många fäder ha inte fått använda juldagen för att försöka sätta samman den apparat, som sonen plockat isär på julaftonen). "Motorknutten kan "plocka isär" och sätta samman sitt motorfordon i mörker, ty han kan alla delarna i detalj och vet hur de fungerar. Ryttaren "plockar sönder" sin häst men kan inte laga den, ty han vet varken dess delar eller hur de ska fungera. Han är för okunnig och oftast för "dum" för att begripa, att de kort som naturen delat ut, måste användas och spelas på det sätt naturen har bestämt.

Det har aldrig varit typiskt kvinnligt att "plocka isär" de saker de erhållit - exvis dockor. Tvärtom. Detta gör att det kan vara att svårt att förmå en kvinnlig ryttare att under ett kort moment vara "brutal" för att få en hjälp "att gå igenom". Svårigheten med manliga ryttare är oftast att få dem att under ett kort moment vara åtminstone passiva.

Den manlige ryttaren "arbetar" (plockar sönder) sin häst oftast med styrka och stora choser och "sätter ihop" den mot hindret med stor kraft och elan för att få hästen att hoppa på det sätt som ryttaren "vet" (tror sig veta) vara det riktiga. Vanligt uttryck efter nedslag eller annat fel: "Dj-a dum häst, jag la honom rätt men ändå rev schulken".

Den kvinnliga ryttaren "övertalar" (förmår) oftast med små hjälper sin häst att komma i rätt tempo och understödjer hästen i dess sätt att söka ta sig felfritt över hindret. 

Könen skiljer sig ej i avseende på intelligens och (o-) kunnighet. En bra hopperyttare kännetecknas främst av stor "känsla". "Det är det som gör skillnaden så rasande stor - på en falsk och en äkta spanjor". 

Genomförandet av en hoppning är för hästen oftast mycket krävande om hästen startar i en hoppning där den borde "höra hemma" - unghästen i de lättare klasserna, de äldre i de svårare. Dels kräver sprången en stor muskelinsats av i stort sett varje enskild muskel (-grupp) och dels håller hästen "andan" under stor del av språnget, vilket vid uppkomna svårigheter kan vålla otakt i andningsfrekvensen (försvårad syretillförsel? Störd hjärtverksamhet?). Detta måste en hopperyttare beakta genom att inte i onödan kräva onödigt stor muskelinsats av hästen. Därför ska hästen under de s.k. transportsträckorna tillåtas att gå i ett friare tempo och i mer framvikt. Den väldresserade hästen kräver kortare sträcka för omställning från transport till anlopp. Genom kravet på samling i samband med språnget kan framåtbjudning ha minskats, vilken oftast återfås genom den efterföljande transportsträckan. 

Detta var några synpunkter på några av de realiteter som en hopperyttare i alla tider ställts inför. Det är som att skjuta lerduvor; antingen blir det träff - eller blir det bom! Den oskicklige bara konstaterar - den skicklige ser orsaken till bommen. 

Det finns i dessa typer av konkreta sporter förmodligen många framkomliga vägar för att nå målet. Vid ridning är det viktigast att finna den lösning som passar både ryttare och häst.

Albert Engström uttryckte en gång problemet med : "Var finnes denna goda cigarr?" Min lösning på denna retoriska fråga är enkel: "Köp en häst som passar ryttaren"! Många miljoner ha bytt ägare (lämnat Sverige) för att någon rik person ska få höra dessa ord väl "inlindade i silkespapper". Lika känt är, att många hästägare ha fått rådet: Byt ryttare!
 

Dressyrryttaren

Genom dressyrprogrammets utformning har det konstruerats en bana bestående av ett antal långa "kombinationer" av "hinder" som ekipaget ska övervinna och där varje "hinder" är "konstruerat" genom TRs bestämmelser. Det är ryttaren som genom träning har lärt både sig och hästen banan med alla dess "fällor" och hur hindren "ska tas".

Domarna ska konstatera om hindret tagits korrekt. Idag gäller tyvärr det gamla axiomet "I de blindes rike är den enögde kung". Av dressyrryttaren krävs helt andra egenskaper än av hopperyttaren.

Det krävs - att "tankens frihet" ska övergå i stor kunskap avseende hästens anatomi, fysiologi, kinetik och dressyrens psykologi - där hopperyttarens "känsla" måste ersättas av ryttarens kunskaper och förmåga att tänka logiskt och få hästen att förstå och göra det "abstrakta" som ryttaren önskar - och på det sätt som TR har bestämt. 

Sammantaget innebär detta att det som främst styr en hopperyttaren nämligen "känsla" måste främst ersättas (kompletteras) med "hjärna och kunskap" och utföras med viss del av känsla. 

Att dressyren leds och utövas av personer, vilka sakna kunskap och tyvärr även verka sakna det förstånd, som krävs (ärthjärnor) är för både hästen och den klassiska dressyrkonsten högst beklagligt. 

Att sporten utövas och i huvudsak leds av kvinnor (motsv) är förmodligen mer en personfråga än en könsfråga(?) - men inte mindre högst beklagligt. 

Har "hästskojardressyren" ("hästhandlardressyren") kommit för att stanna, vilket gynnar alla marknadens företrädare, men skadar hästen, så krävs att dagens TR förkastas och ersätts av ett nytt reglemente, där avsikten med dressyrridningen klart uttalas: "En häst, som är bekväm att rida, vändbar och lydig, kvick i reaktionen men ändå lugn och avspänd och att hästen rör sig på så sätt att den snarast får skador och måste ersättas med en ny häst". Detta kommer att ge avsedd effekt. Eftersom sporten är enkel att utföra - ökas kvantiteten på dess kvinnliga utövare och lockar därmed även fler sponsorer. Då gynnas bl.a. veterinärer (motsv), hästuppfödare, dressyrdomare, dressyrtränare och dåliga beridare och detta sammantaget ger ökade intäkter för Djurförsäkringsbolag, andra handelsföretag och framförallt för Svenska Ridsportförbundet.

Dressyrsporten har tyvärr utvecklats att bli en verksamhet, som "ligger i tiden" och som styrs av jesuitordens grundare, Ignatius Loyolas livsfilosofi: "Ändamålen helgar medlen". 

Stackars hästar!

Törnbotten 2000-01-03

Dag Nätterqvist VBF GSR

 


Copyright: Dag Nätterqvist 2000
Till startsidan

Webdesign:  Susanne Elfström, som också har gjort videon Motivera din häst