Klassisk ridning
Den naturliga vägen till harmoni - en artikelserie av Dag Nätterqvist 
Klassisk ridkonst är den utbildningsmetodik, vilken på naturlig väg och med hänsyn till hästens anatomi och mentalitet eftersträvar fulländad harmoni mellan ryttare och häst. I sin tredje artikel visar "Dadde" skillnaderna mellan det han anser är klassisk ridkonst och dagens sätt att rida.  

Artikel 3 

De två första avsnitten handlar om fakta rörande hästens anatomi, som tillsammans med de naturlagar som gäller, helt bestämmer hästens möjligheter till rörelse. Det är alltså viktigt att ryttare och tränare känner till dessa förutsättningar för att kunna samverka med hästen. I den klassiska ridningen är dessa grunder självklara när det gäller hästens utbildning och träning. Det gäller att bygga upp och stärka de dorsala nack-, hals-, länd- och ryggmuskler samt vissa andra muskler så att hästen orkar bära mer tyngd med bakbenen. I denna artikel jämför jag den klassiska ridkonsten med den där hästen inte går rätt på tygeln.

Klassisk ridning 

När hästen står stilla (fig A i bilden till vänster) är de enda anspända musklerna de små nackmusklerna samt de dorsala halsmusklerna (de som ligger på halsens ovansida). Vidare de ryggmuskler som "stabiliserar" ryggkotpelaren för att hålla upp tyngden av bukinnehållet och eventuell ryttare. 

När ryttaren kommer till häst kommer ekipaget i "framvikt" (ökad belastning på frambenen). För att bibehålla balansen parerar hästen detta genom att föra huvud och hals (främre hävarmen) uppåt - bakåt (fig B i bilden till vänster). 

När ryttaren låter sina framåtdrivande hjälper verka sättes rörelse framåt i gång. Detta sker genom att hästen för huvud och hals (främre hävarmen) framåt - nedåt samtidigt som korsets muskler genom att sträcka lårleden - skjuter bålen framåt (fig C). Denna framåtskjutning förstärks genom sträckning av knä- och hasleder. Även kot- och hovleder medverkar. 

Alla dessa muskler är sträckare, och det är dessa som utför det "tunga" arbetet. Böjarna utför inget tungt arbete, då de endast för fram kroppsdelar som befinner sig i luften och är obelastade. Filétmuskulerna är de enda böjare där större styrka krävs. De ska föra bäckenbenet mot lodplanet och böja länden. Särskilt vid samling under trav kräver detta stor styrka och uthållighet. 

Det bildas nu en sammanhängande "muskelkedja" av sträckare från bakfoten, genom bakbenet, korset, länden, ryggen, de dorsala halsmusklerna och nackmusklerna. "Strängen" är nu satt på bågen, som därmed är beredd att spännas. 

Ryttarens hand, som genom tyglarna har kontakt med hästens nos (bettet) använder nu hästens huvud som hävstång där "vridpunkten" är nacken. Handen verkar nu som en "böjare" till hästens sträckare - den sammanhängande muskelkedjan från bakfoten till nosen. 

"Bågen är spänd." "Hästen är på tygeln." "Hästen är på hjälperna." "Hästen är mellan skänkel och hand." Det här är några av de uttryck som tidigare användes för denna situation. Observera att det är hästens energi i den bakre hävarmen som skapar förutsättningen för att det hela ska bli ett fungerande system. 

Samling kännetecknas främst av att hästen förmås att med bakfoten trampa fram långt under sin bål, framför lodlinjen genom höftknölen, X. Vidare ska hästen förmås föra sin nacke uppåt - bakåt mot linjen Y (se skiss ovan till vänster). Hästens samlade tyngd har nu flyttats så att den mer tas upp av bakbenen och frambenen avlastats. För att ryttaren ska lyckas rida hästen i "samlade" gångarter krävs att de framåtdrivande skänklarna nu även ska kunna ge nya signaler - samlande skänkelhjälper. 

Den enda hjälp som hela tiden arbetar likartat är tygelhjälpen. För att den hela tiden skall arbeta korrekt krävs att ingen länk får brista. Detta innebär att de dorsala halsmusklerna måste vara mycket starka och uthålliga. Detta är skälet till att Bertil Sandström och Otto Lörke alltid predikade: "Rid normalt alltid med nosen långt framför lodplanet genom ögat. Bakåt kommer den alltid, för det kostar på". 

Detta innebär då även att "tinnings-frambensmuskeln" (M Brachiophalicus) får positiva möjligheter att medverka till korrekt passage och piaff.

 
fig. 1-2 

 
fig. 3 

Ridning med hästen "bakom hand". De dorsala hals- och nackmusklerna är inte anspända. Den sammanhängande muskelkedjan mellan bakfot och nos är bruten. Ryttaren är ur stånd att påverka graden av bärighet (samling).

Dagens ridning 

Bilderna till vänster visar ekipage med det grundfel som kännetecknar "dagens" moderna uppfattning om hur hästar ska se ut när de är "på tygeln". Nosen är bakom lodplanet genom ögat. Nacken är inte högsta punkten utan hästen har "falska knycken" det vill säga tredje halskotan är högst. 

Detta är klart och tydligt ett resultat av det internationella dressyrreglementets krav, art. 401: "Hästen skall gå med total eftergivenhet, utan antydan till spänning och motstånd." Detta krav innebär att hästens nos följer med ryttarens hand till dess att den hindras av organ i strupregionen eller på grund av att halskotorna inte "räcker till". Man ser på alla dessa ekipage att sammanhanget i muskelkedjan från bakfoten till nosen har brustit. 

I den översta bilden (fig.1) är avbrottet redan i den "länk" som utgörs av långa ryggmuskeln (M Longissimus dorsi). Denna muskel är här tydligt avslappad och lång, vilket framgår av halsens bristande "resning". I och med detta engageras inte de dorsala halsmusklerna och i detta fall inte heller nackmusklerna. Här föreligger en tydlig form av stretchning. Ryttaren borde intagit en lättare sits då ryggen i detta läge är synnerligen "svag". 

Hos de två andra hästarna (fig 2-3) sker anspänning i hela muskelkedjan fram till de dorsala halsmusklerna. Dessa, och förmodligen även de korta nackmusklerna, är avslappnade och långa. "Hästen är bakom tygeln, går bakom hand, har spottat ut bettet", är några av de vanligaste uttrycken för detta. 

Ryttarens möjlihetet att påverka hästen i vad som rör ökad bärighet, balans och samling är omöjliggjorda. Ryttarens försök till detta kommer endast att resultera i ökad belastning av frambenen, försvårande av andning, förmodligen även viss inverkan på blodcirkulationen till huvudet, 4-taktstrav, 4-taktsgalopp och svävtrav (balanstrav). Dessa bägge hästar kommer att alldeles innan bakfoten sätts i marken, föra foten nedåt - bakåt i stället för framåt - nedåt. Detta innebär att foten i stället för att nå framför linje X kommer att hamna bakom denna linje. Eftersom bakfoten oftast träffar marken innan den diagonala framfoten gör det, kommer denna ej heller att avlastas, vilket hade skett om traven varit tvåtaktig. 

Skillnaden 

En häst som rids med "total eftergivenhet i halsen och utan spänning och motstånd" blir (ofta) avspänd och bekväm för ryttaren, men man ska också veta att samlingen i regel bytts ut mot halskrökning, ofta parat med "svävtrav". Bägge dessa spektakulära synintryck lurar den okunniga publiken och tyvärr även de som borde kunnat mer. 

Detta står fullt klart när man ser dem rida, döma, skriva böcker och artiklar och uttala sig i pressen. De har med all säkerhet aldrig upplevt den känsla som kännertecknar just den klassiska idén. Den klassiska ridningen kräver både stor ryttarkänsla, erfarenhet och stor kunskap av hästens anatomi och rörelsemekanik. Man måste ständigt ha i minnet att hästen i naturligt tillstånd själv på det mest geniala sätt balanserar upp sig i alla situationer. Människan ska studera dessa och härma dem i möjligaste mån och inte tvinga in den i en form under rörelse som för hästen är helt onaturlig och som i regel medför ökad förslitning och skador både kroppsligt och mentalt. 

Dag Nätterqvist 
 

Bilden till vänster: 
Klassisk ridkonst med hästen rätt på tygeln, dvs en sammanhängande "muskelkedja" av sträckare från bakfoten till nosen. Här sker samling med bland annat höga benrörelser som resultat. Bakbenen "öppnas" ej helt.
Bilden till vänster: 
Detta är den klassiska ridkonstens bärande idé om hur stegringen av hästens samling skall ske. Beroende på avsikten med hästens användning kan ryttaren stanna i det skede han själv önskar. Exempelvis: 
fig. B. Lätt fälttävlan, dressyr och hoppning. 
fig. C. Fälttävlan, Medelsvår dressyr, och svår hoppning. 
fig. D. Svår dressyr. 
fig. E. Den högre skolan.
Professorn i anatomi och histologi vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala, Stig Drevemo, kommenterar "Daddes" artiklar så här: 

 " - Det går inte att ifrågasätta den anatomiska riktigheten i det som har presenterats, men jag kan inte uttala mig om det ridmässiga, eftersom jag inte själv är någon ryttare."


Copyright: Dag Nätterqvist 1998
Till startsidan | Till artikel 1 | artikel 2 | artikel 4

Webdesign: Susanne Elfström